När jag läser igenom mina blogginlägg från första VFU-perioden slås jag av hur mycket som hänt under dessa tre veckor. Från att jag varit nervös att bara säga mitt namn i klassen, till att jag kunnat planera, genomföra, utvärdera och utveckla egna lektioner. Det har varit enormt givande och det är tydligt vilken snabb utvecklingskurva man får bara av att vara ute i skolan och testa på lärarlivet i verkligheten. Jag hoppas att min nästa VFU-period blir lika utvecklande. Jag känner mig ganska grön på matematikundervisning och hur det ska gå att lägga upp på annorlunda sätt. Så att få testa att tänka igenom sådana lektioner ska bli intressant.
Vikten av att vara tydlig är nog en sån sak som jag bär med mig. Att det typ aldrig går att vara för tydlig. Skriv instruktioner på tavlan, ha skriftliga instruktioner till varje elev, ha färdigformulerade instruktioner, osv.
Sist men inte minst – vad roligt det är och har varit! Är pepp på att komma tillbaka i oktober!
måndag 19 september 2016
Reflektion efter praxisseminariet
Från mitt praxisseminarium bär jag med mig många intressanta tips på detaljnivå som vi kom att beröra, sådant som vi slagits av under vår VFU men som inte går att lära sig genom en bok. Exempelvis ...
Jag ställde en fråga kring skolans ljudmiljö, eftersom jag har tinnitus och har ofta varit sjukt trött i öronen efter en skoldag. Hur kan man anpassa undervisningen så det blir så högljutt, samtidigt som man vill ha många diskussioner i linje med det sociokulturella lärandet? Det var ett bra samtal om hur man kan få bra respekt och tilltro om man berättar om hörselskador och dess konsekvenser. Sedan hur mycket det finns att göra i fråga om bullerdämpande åtgärder i klassrummet, eller att installera ett sånt öra som lyser när det är för högljutt.
- ... hur viktigt det är att se till att alla elever är upptagna, att ha en plan för de snabba och långsamma eleverna.
- ... vikten av att sätta lite press – så som att berätta att eleverna ska redovisa uppgiften dagen efter eller att de ska ha skrivit klart till slutet av lektionen. Det kan göra stor skillnad med en sådan liten gräns.
- ... att fråga "vet ni vad ni ska göra nu?" efter en introducerande instruktion.
- ... att det nästan aldrig går att påminna sig nog många gånger om hur viktig lektionens start och slut är. Att få en lugn start, sedan instruktioner, få igång jobb, och knyta ihop det. Pulsen där igen.
Jag ställde en fråga kring skolans ljudmiljö, eftersom jag har tinnitus och har ofta varit sjukt trött i öronen efter en skoldag. Hur kan man anpassa undervisningen så det blir så högljutt, samtidigt som man vill ha många diskussioner i linje med det sociokulturella lärandet? Det var ett bra samtal om hur man kan få bra respekt och tilltro om man berättar om hörselskador och dess konsekvenser. Sedan hur mycket det finns att göra i fråga om bullerdämpande åtgärder i klassrummet, eller att installera ett sånt öra som lyser när det är för högljutt.
torsdag 15 september 2016
Muntligt berättande – berättarkortlek med rättvisetema
Min lektion i muntligt berättande handlade om att eleverna fick improvisera och fantisera ihop en berättelse utifrån en berättelsekortlek, det vill säga en kortlek med bilder som de ska skapa samband mellan, och bygga en berättelse av, med hjälp av fantasin.
Jag förberedde mig genom att själv fundera kring vilken övning som kunde vara aktuell. Jag och min handledare bollade vilket centralt innehåll i SO eller Svenska som muntligt berättande skulle kunna knytas an, för att passa också hennes planering. I femman läser de om rättvisa och demokrati, samt har nyligen gjort ett arbete om Nelson Mandela. Vi bestämde oss då för att använda det temat och att jag skulle berätta en berättelse med rättvisetema och sedan göra en övning utifrån det.
Jag mig sedan för att göra en berättelsekortlek med bilder och begrepp från SO-boken (Nelson Mandela, poliser, fängelse, diktator, mm) blandat med enklare bilder som kan sporra fantasin (träd, ett monster, ett flygplan, en fisk, osv.). Jag skrev en lång lista med begrepp och började googla bilder. Det blev tre A4 med bilder som jag printade och klippte isär till sex kortlekar. Eleverna skulle sedan i grupper om tre få ta ett kort var, i turordning, och bygga en berättelse ihop utifrån början "det var en gång...".
Jag och min handledare tänkte att det var lämpligt att hålla lektionen i en mindre grupp, för att ta tillvara på den närhet som berättande kan skapa, samt att upplägget är löst och kan bli rörigt i för stora grupper. Vi delade upp klassen i två så att jag hade ena halvan på förmiddagslektionen och andra i eftermiddagslektionen.Vi fick hålla till i ett litet grupprum, så för att få plats men också för att bryta upp strukturerna så satt vi alla på golvet under övningen.
Genomförande
Jag inledde med att berätta om hur detta knyter an till mina tidigare lektioner, om att skapa bilder och världar med hjälp av ett uttrycksfullt språk, men att de denna gång skulle improvisera, fantisera och lyssna. Vi pratade en stund om vad improvisera betydde, samt att det är viktigt att lyssna för att kunna enas om en fantasi. En tjej sa "men vi kan väl inte fantisera tillsammans med andra, de vet ju inte vad jag fantiserar om!" vilket gjorde att vi återigen kunde förtydliga att de skulle samsas och att inget var rätt eller fel.
Andra gången jag körde lektionen sa jag också att det var viktigt att den personen som tagit kortet också hade ordet, eftersom de andra eleverna i gruppen lätt la sig i och ville fantisera om alla kort. Det kanske blev roligt att de fick diskutera och fantisera ihop, samtidigt som det lätt blir att vissa elever tar över medan andra aldrig får låta sin fantasi styra berättelsen.
Jag berättade sedan en egen berättelse utifrån kortleken. Den blev väldigt rolig och tog många olika vändningar, eleverna började engagera sig och vilja styra handlingen. Det fick de också göra, för ibland stod det still och då kom någon med ett roligt förslag. Försökte tänka på att variera och dramatisera rösten och rörelser, vilket var svårt men gav nog mycket för inlevelsen.
Responsen från eleverna var strålande! Det skapade ett sånt engagemang, skratt och roliga historier som de inte kunde hålla sig att berätta vidare. När vi avslutade tyckte de i helgrupp att det inte var svårt alls, men när jag senare frågade en tjej enskilt smög det fram att hon tyckte det var lite svårt. Men fick inte fram vad som var svårt, kanske att fantisera med andra eller bli tvungen att tänka om när ett kort som inte riktigt passar in kommer.
Jag testade också att i en grupp som blev klar snabbt lägga till de fem sinnena, att de skulle beskriva varje begrepp med någonting från de fem sinnena. Det blev lite för svårt och stoppade nog deras berättandeprocess som ju bara ska flöda. Så då vet jag det till nästa gång.
Min instruktion var tydlig på så sätt att alla kom igång och de hade (så gott som) ingen extra fråga. När jag andra gången förtydligade att man ej får lägga sig i när någon annan har ordet tror jag att alla fick bra med plats.
Jag förberedde mig genom att själv fundera kring vilken övning som kunde vara aktuell. Jag och min handledare bollade vilket centralt innehåll i SO eller Svenska som muntligt berättande skulle kunna knytas an, för att passa också hennes planering. I femman läser de om rättvisa och demokrati, samt har nyligen gjort ett arbete om Nelson Mandela. Vi bestämde oss då för att använda det temat och att jag skulle berätta en berättelse med rättvisetema och sedan göra en övning utifrån det.
Jag mig sedan för att göra en berättelsekortlek med bilder och begrepp från SO-boken (Nelson Mandela, poliser, fängelse, diktator, mm) blandat med enklare bilder som kan sporra fantasin (träd, ett monster, ett flygplan, en fisk, osv.). Jag skrev en lång lista med begrepp och började googla bilder. Det blev tre A4 med bilder som jag printade och klippte isär till sex kortlekar. Eleverna skulle sedan i grupper om tre få ta ett kort var, i turordning, och bygga en berättelse ihop utifrån början "det var en gång...".
Jag och min handledare tänkte att det var lämpligt att hålla lektionen i en mindre grupp, för att ta tillvara på den närhet som berättande kan skapa, samt att upplägget är löst och kan bli rörigt i för stora grupper. Vi delade upp klassen i två så att jag hade ena halvan på förmiddagslektionen och andra i eftermiddagslektionen.Vi fick hålla till i ett litet grupprum, så för att få plats men också för att bryta upp strukturerna så satt vi alla på golvet under övningen.
Genomförande
Jag inledde med att berätta om hur detta knyter an till mina tidigare lektioner, om att skapa bilder och världar med hjälp av ett uttrycksfullt språk, men att de denna gång skulle improvisera, fantisera och lyssna. Vi pratade en stund om vad improvisera betydde, samt att det är viktigt att lyssna för att kunna enas om en fantasi. En tjej sa "men vi kan väl inte fantisera tillsammans med andra, de vet ju inte vad jag fantiserar om!" vilket gjorde att vi återigen kunde förtydliga att de skulle samsas och att inget var rätt eller fel.
Andra gången jag körde lektionen sa jag också att det var viktigt att den personen som tagit kortet också hade ordet, eftersom de andra eleverna i gruppen lätt la sig i och ville fantisera om alla kort. Det kanske blev roligt att de fick diskutera och fantisera ihop, samtidigt som det lätt blir att vissa elever tar över medan andra aldrig får låta sin fantasi styra berättelsen.
Jag berättade sedan en egen berättelse utifrån kortleken. Den blev väldigt rolig och tog många olika vändningar, eleverna började engagera sig och vilja styra handlingen. Det fick de också göra, för ibland stod det still och då kom någon med ett roligt förslag. Försökte tänka på att variera och dramatisera rösten och rörelser, vilket var svårt men gav nog mycket för inlevelsen.
Responsen från eleverna var strålande! Det skapade ett sånt engagemang, skratt och roliga historier som de inte kunde hålla sig att berätta vidare. När vi avslutade tyckte de i helgrupp att det inte var svårt alls, men när jag senare frågade en tjej enskilt smög det fram att hon tyckte det var lite svårt. Men fick inte fram vad som var svårt, kanske att fantisera med andra eller bli tvungen att tänka om när ett kort som inte riktigt passar in kommer.
Jag testade också att i en grupp som blev klar snabbt lägga till de fem sinnena, att de skulle beskriva varje begrepp med någonting från de fem sinnena. Det blev lite för svårt och stoppade nog deras berättandeprocess som ju bara ska flöda. Så då vet jag det till nästa gång.
Min instruktion var tydlig på så sätt att alla kom igång och de hade (så gott som) ingen extra fråga. När jag andra gången förtydligade att man ej får lägga sig i när någon annan har ordet tror jag att alla fick bra med plats.
Skrivuppgift – miljöbeskrivning med fem sinnen
Min skrivuppgift byggde vidare på temat från läsförståelseuppgiften med de fem sinnena som bas. Men nu skulle eleverna, i en femteklass, istället skriva en miljöbeskrivning med hjälp av de fem sinnena. Det blev en fortsättning som tränade eleverna mer i att använda de fem sinnena för att förstå sin omvärld, en slags repetition som samtidigt för påbyggande. Syftet handlar även här om att öva på att språket ska bli mer uttrycksfullt och att leva sig in i en plats genom att skapa mentala bilder, som de sedan får formulera i ord. De fick dessutom öva på att ge respons till varandra.
Lektionen inleddes med att jag förklarade uppgiften, att beskriva en plats som man varit på ofta med hjälp av de fem sinnena och att de sedan skulle få läsa upp det för en klasskompis som skulle få gissa vilken plats som beskrivits. Jag läste sedan upp min egen miljöbeskrivning från då jag befann mig på en klippa vid havet, och sa att det blir lättare att leva sig in i platsen om man blundar.Eleverna fick sedan gissa plats och jag förtydligade att det inte finns något rätt och fel, att man kan tänka på olika platser av samma miljöbeskrivning. Detta tog ca 15 minuter.
För att instruktionerna skulle vara ännu tydligare än min förra lektion förberedde jag mig på tre nya sätt. Jag föreberedde:
- ett manus med muntliga instruktioner till min inledande instruktion
- lektionsupplägg i punktform som jag skrev på tavlan innan lektionens start
- skriftlig instruktion uppkopierat på papper som alla elever fick ett ex var av
Lektionen inleddes med att jag förklarade uppgiften, att beskriva en plats som man varit på ofta med hjälp av de fem sinnena och att de sedan skulle få läsa upp det för en klasskompis som skulle få gissa vilken plats som beskrivits. Jag läste sedan upp min egen miljöbeskrivning från då jag befann mig på en klippa vid havet, och sa att det blir lättare att leva sig in i platsen om man blundar.Eleverna fick sedan gissa plats och jag förtydligade att det inte finns något rätt och fel, att man kan tänka på olika platser av samma miljöbeskrivning. Detta tog ca 15 minuter.
Därefter delade jag ut ett papper med samma instruktioner skriftligt och rader med plats för skrivandet. Eleverna började fundera vilken plats de skulle välja och började skriva minst en mening per sinne. Detta moment tog längre tid än vad jag först tänkt, upp emot 20-30 minuter. De som blev klara fort fick läsa i sin bänkbok tills lektionens slut.
På nästa lektion, efter en kort rast, fick eleverna börja med att sätta sig i de par som jag delade in dem i. De fick sedan läsa upp och gissa på varandras beskrivning samt ge respons på två bra beskrivningar och en som de kunde utveckla. Lektionen avslutades med att några elever fick läsa upp sin berättelse för hela klassen som fick gissa.
Utvärdering
Lektionerna fungerade jättebra! Min handledare tyckte att jag var jättetydlig i min inledande instruktion, vilket också visade sig i elevernas respons – de tyckte att lektionen var jätterolig. Det var nog avgörande att jag skrivit ner några stödfrågor på varje sinne, som eleverna kunde svara på för att bygga upp sin miljöbeskrivning. Utan dessa hade nog lektionen blivit jätterörig.
Jag hade dock planerat alldeles för tight tidsmässigt, och det jag trodde skulle ta 30 minuter visade sig ta i princip två 40-minuterslektioner. Jag hade heller inte en tydlig plan för vad de elever som blir klar snabbt ska göra och hur länge man ska vänta på de som inte kommer igång. I efterhand har jag tänkt att de snabba kunde fått skriva flera miljöbeskrivningar om olika platser, istället för att läsa i sin bänkbok.
Jag höll sedan samma lektion i en annan femma. Där var jag hårdare på att det skulle vara tyst i klassrummet, eftersom de är en klass som klarar det. De tyckte också att det var jätteroligt och var väldigt stolta över sina miljöbeskrivningar. I den klassen hade jag endast en 60 minuterslektion och fick vara noggrannare med att hålla tiden. Men vi hann allting, och samtliga elever hann beskriva en plats under lektionen.
Till nästa gång hade jag velat bygga ut responsdelen av lektionen, kanske genom att bara ha flera positiva responser och ingen förtäckt negativ, eftersom den negativa kan "ta över" uppmärksamheten från de positiva.
Rektorn om skolbiblioteket
Idag fick jag tre minuter till att intervjua rektorn om skolbiblioteket. Hon verkar väl medveten om hur dåligt biblioteket fungerar, och medger att det "inte prioriteras högt". Däremot presenterar hon lösningar för att förbättra situationen, men dessa lösningar är inte möjliga att utnyttja för mellanstadielärarna.
Anledningen till att skolbiblioteket prioriteras lågt är för att det budgeteras i samma post som andra resurser till skolan. Behovet av skolbibliotek ställs med andra ord mot behovet av extra resurser för de elever i behov av extra stöd. Och eftersom det finns många elever som behöver 1-1-stöd, men som i dagsläget inte har det, och lärare som bokstavligen går på knäna för att klara dagen – så prioriteras dessa resurser i en ekonomiskt pressad situation.
Rektorn pratar om biblioteket som fysisk plats som främst är tillgänglig för högstadieeleverna och som kan användas som undervisningsyta för dem. Hon menar att lärare och elever kan låna böcker, men förstår att det särkert inte används så eftersom de inte haft någon personal där de senaste två åren.
För mellanstadiet beställs boklådor från skolbibliotekscentralen till klassrummen. Rektorn hävdar att det går att beställa en bibliotekarie som berättar om böckerna i lådan samt att det går att ordna författarbesök.
Men när jag berättar detta för mellanstadielärarna i mitt arbetslag svarar samtliga att det är omöjligt med besök från bibliotekarie (eftersom tjänsten inte finns längre) eller författare (eftersom det inte finns budget till detta).
Gällande mediebeståndet har skolan 1 till 1 för iPads och har därför slutat underhålla datorerna i biblioteket. Datorerna står dock kvar, men eftersom det varit mycket strul med dessa datorer så används de inte längre.
Anledningen till att skolbiblioteket prioriteras lågt är för att det budgeteras i samma post som andra resurser till skolan. Behovet av skolbibliotek ställs med andra ord mot behovet av extra resurser för de elever i behov av extra stöd. Och eftersom det finns många elever som behöver 1-1-stöd, men som i dagsläget inte har det, och lärare som bokstavligen går på knäna för att klara dagen – så prioriteras dessa resurser i en ekonomiskt pressad situation.
Rektorn pratar om biblioteket som fysisk plats som främst är tillgänglig för högstadieeleverna och som kan användas som undervisningsyta för dem. Hon menar att lärare och elever kan låna böcker, men förstår att det särkert inte används så eftersom de inte haft någon personal där de senaste två åren.
För mellanstadiet beställs boklådor från skolbibliotekscentralen till klassrummen. Rektorn hävdar att det går att beställa en bibliotekarie som berättar om böckerna i lådan samt att det går att ordna författarbesök.
Men när jag berättar detta för mellanstadielärarna i mitt arbetslag svarar samtliga att det är omöjligt med besök från bibliotekarie (eftersom tjänsten inte finns längre) eller författare (eftersom det inte finns budget till detta).
Gällande mediebeståndet har skolan 1 till 1 för iPads och har därför slutat underhålla datorerna i biblioteket. Datorerna står dock kvar, men eftersom det varit mycket strul med dessa datorer så används de inte längre.
onsdag 14 september 2016
Skolbiblioteket
Skolbiblioteket på den skola jag har VFU på är under all kritik, i förhållande till Skolinspektionens krav och vad som kännetecknar ett fungerande skolbibliotek. Trots att skolan har över 800 elever från F-9 är skolbiblioteket så gott som nedlagt, även om det rent fysiskt finns kvar dock utan bibliotekarie eller någon personal som bryr sig om det.
Skolbiblioteket får klassas som relativt otillgängligt för skolans elever, eftersom det ofta är låst. Det är beläget mitt i skolans lokaler, dock intill högstadiets klassrum vilket är väldigt långt bort från sexorna och andra mellanstadieklasser. Det får dock bedömas som ett rimligt avstånd för samtliga elever. Om man ber en lärare öppna verkar det gå att oftast komma in där.
Biblioteket är enormt rörigt och stökigt. Det ligger drivor med böcker på hyllorna i en enda salig röra. Det är gamla böcker, det märks att det inte uppdaterats på många år. På vissa platser finns det en början till en bokstavsordning, men eftersom ingen sett till att hålla den ordningen de senaste åren står böcker lite här och där. Datorerna är avstängda, saknar tangentbord och möss samt ser ut att vara minst tio år gamla. Så att undersöka digitala medier, databaser för informationssökning genom dessa är omöjligt. Eleverna på skolan har dock var sin iPad så genom denna har de förstås tillgång till databaser och medier som finns tillgängliga på internet.
Stolar ligger upp och ner. Tidskriftshyllorna frontas av gratistidningar från 2008. En hylla har uppdelningen "tjejböcker" och en annan "killböcker", vilket kan starkt ifrågasättas ur ett genusperspektiv. Det är i stort sett helt omöjligt att hitta det man vill ha, förutsatt att man inte omfamnar förutsättningarna och börja litteratur leta på måfå.
Än allvarligare kan vara att det inte finns något fungerande system för utlåning av böcker, eftersom detta är just själva definitionen av ett bibliotek: att man kan låna böcker. I receptionsdisken står en dammsugare på bordet och det finns inga anvisningar för hur man gör för att låna en bok. Det finns utrustning för att scanna in streckkoden, men datorn är avstängd och (typ) upp och ner, så det systemet är inte igång. Min handledare berättar att det funnits en lista (alltså ett papper) där man skrivit upp vad man lånat och att man själv fått ansvara för att lämna tillbaka det. Denna lista har dock försvunnit nu, så det är "nog bara att låna vad man vill där nu".
Min handledare och lärarna i hennes arbetslag är väldigt less på skolbibliotekssituationen, vilket de påpekar när de går igenom Läslyftet. De funderar på att någon gång åka till Frölundas bibliotek. Men tills vidare använder de skolbibliotekscentralen som skickar en låda med ihopplockade böcker några gånger per termin. Alla klassrum har således ett eget (mycket litet) bibliotek med böcker dessa böcker, som eleverna får välja från.
Jag har fortfarande inte fått tag på rektorn för att höra vad de har för arbetsplan för Skolbiblioteket, men imorgon (torsdag (15/9) ska jag försöka få svar.
Skolbiblioteket får klassas som relativt otillgängligt för skolans elever, eftersom det ofta är låst. Det är beläget mitt i skolans lokaler, dock intill högstadiets klassrum vilket är väldigt långt bort från sexorna och andra mellanstadieklasser. Det får dock bedömas som ett rimligt avstånd för samtliga elever. Om man ber en lärare öppna verkar det gå att oftast komma in där.
Biblioteket är enormt rörigt och stökigt. Det ligger drivor med böcker på hyllorna i en enda salig röra. Det är gamla böcker, det märks att det inte uppdaterats på många år. På vissa platser finns det en början till en bokstavsordning, men eftersom ingen sett till att hålla den ordningen de senaste åren står böcker lite här och där. Datorerna är avstängda, saknar tangentbord och möss samt ser ut att vara minst tio år gamla. Så att undersöka digitala medier, databaser för informationssökning genom dessa är omöjligt. Eleverna på skolan har dock var sin iPad så genom denna har de förstås tillgång till databaser och medier som finns tillgängliga på internet.
Stolar ligger upp och ner. Tidskriftshyllorna frontas av gratistidningar från 2008. En hylla har uppdelningen "tjejböcker" och en annan "killböcker", vilket kan starkt ifrågasättas ur ett genusperspektiv. Det är i stort sett helt omöjligt att hitta det man vill ha, förutsatt att man inte omfamnar förutsättningarna och börja litteratur leta på måfå.
Än allvarligare kan vara att det inte finns något fungerande system för utlåning av böcker, eftersom detta är just själva definitionen av ett bibliotek: att man kan låna böcker. I receptionsdisken står en dammsugare på bordet och det finns inga anvisningar för hur man gör för att låna en bok. Det finns utrustning för att scanna in streckkoden, men datorn är avstängd och (typ) upp och ner, så det systemet är inte igång. Min handledare berättar att det funnits en lista (alltså ett papper) där man skrivit upp vad man lånat och att man själv fått ansvara för att lämna tillbaka det. Denna lista har dock försvunnit nu, så det är "nog bara att låna vad man vill där nu".
Min handledare och lärarna i hennes arbetslag är väldigt less på skolbibliotekssituationen, vilket de påpekar när de går igenom Läslyftet. De funderar på att någon gång åka till Frölundas bibliotek. Men tills vidare använder de skolbibliotekscentralen som skickar en låda med ihopplockade böcker några gånger per termin. Alla klassrum har således ett eget (mycket litet) bibliotek med böcker dessa böcker, som eleverna får välja från.
Jag har fortfarande inte fått tag på rektorn för att höra vad de har för arbetsplan för Skolbiblioteket, men imorgon (torsdag (15/9) ska jag försöka få svar.
måndag 12 september 2016
Textsamtal utifrån de fem sinnena
Jag skulle hålla en lektion om läsförståelse i den femteklass som jag tillbringar mest tid hos. Det är en klass som för sin ålder är väldigt bra på textsamtal. Bland annat brukar min handledare stanna upp när hon högläser och ställa frågor kring texten som eleverna är bra på att svara på.
De är också bekanta med begreppen på, mellan och bortom raderna. Detta är ett återkommande tema på deras svenskalektioner. Bland annat fick de läsa en intervju och sedan svara på frågor på de olika nivåerna. Läraren gick igenom det explicit genom att berätta att de gröna frågorna stod på raderna, gula mellan raderna och orangea bortom raderna. Eleverna fick svara enskilt och diskutera tillsammans med sin bordsgranne.
Eleverna behöver däremot träna på att bygga ut sina meningar, enligt min handledare. Inte minst killarna, som inte har lika uttrycksfullt språk som tjejerna.
Med detta utgångsläge tänkte jag att min lektion skulle handla om att träna sig på att leva sig in i en berättelse genom att använda de fem sinnena. Det ska stödja eleverna i att bygga upp sin föreställnignsvärld genom att fokusera på Langleys två första nivåer av läsförståelse: (1) att komma in i boken (förstå miljön och personerna) samt (2) röra sig i boken. De andra två nivåerna är (3) känna igen sig i den och (4) reflektera över boken. Jag planerade lektionen själv med fria händer och fick kort respons från min handledare under planeringens gång.
Genomförande
Lektionen inleddes med att jag berättade om att vi ska öva på att skapa bilder, utifrån de fem sinnena. Jag berättade att det var ett bra sätt att leva sig in i en karaktär och därmed bli bättre på att röra sig runt i boken. Jag frågade vilka fem sinnen vi hade, och ritade en symbol på tavlan och förklarade kort vad man kan tänka på för varje sinne. Sedan sa jag att eleverna gärna fick blunda, för att det kan underlätta när man ska känna sinnena.
Jag högläste sedan inledningen ur boken "De mystiska gravstenarna", där huvudkaraktärena gick genom en kyrkogård och språket innehållet mycket miljöbeskrivningar. Därefter gick jag tillsammans med eleverna igenom på tavlan, som en tankekarta sinne för sinne vad man de tyckte sig känna, höra, lukta, smaka och se. Det tog tid, och tavlan fylldes på med väldigt många intryck. Eleverna började spontant diskutera om de kände igen sig eller inte höll med, även om jag försökte vara hård på handuppräckning.
Jag hade egentligen bestämt att eleverna sedan skulle få skriva av tavlan ner i sina svenskaböcker, men jag blev stressad av tiden och hur mycket som stod på tavlan att jag plötsligt (fråga mig inte varför) sa att nästa moment är "egen läsning eller för dem som vill skriva detta i sina skrivböcker". Det blev ett märkligt avbrott i genomgången, och helt onödigt enligt min handledare som tyckte att jag kunde behållt min ursprungliga plan. Men några få elever började skriva det i sina böcker, medan de andra läste i sina bänkböcker och använde de fem sinnena för att leva sig in i sin egen bok (de tittade upp mot tavlan och symbolerna och funderade). Så det blev ändå inte helt dumt.
Respons
Jag hade tidigare fått respons från min handledare att vara tydlig, vilket jag verkligen försökt vara denna lektion. Jag hade lektionens upplägg i punktform på tavlan ("1. De fem sinnena 2. Högläsning 3. Vad känner karaktären i boken?") samt en plan för hur långt varje moment ska ta. Jag hade också tänkt på att inte säga "visualisera" utan "skapa bilder", men att säga "skapa bilder inne i huvudet, och sedan formulera i ord" hade gjort lektionen ännu tydligare för eleverna. Vissa trodde att de skulle få rita.
Lektionen hade bra inledning och genomgång, samt bra högläsning om än väl lång för syftet. Däremot behöver jag tänka på lektionens puls, att få in något aktivt tidigare och ha växlingar så pulsen går upp och ner. Att låta eleverna själva skriva sina sinnesintryck innan helklassgenomgången hade exempelvis varit effektivt. Hon tyckte även att jag ska läsa texten högt för mig själv innan, nu hade jag bara läst den tyst flera gånger, vilket tydligen hördes.
I stora drag är jag jättenöjd med denna första egna lektion. Det kändes verkligen som att många elever fick hjälp att leva sig in i berättelsen och att det blev tydligt hur mycket man kan höra, känna, lukta, smaka och se i ett litet sammanhang. Det hjälper förhoppningvis eleverna i att bli bättre läsare.
De är också bekanta med begreppen på, mellan och bortom raderna. Detta är ett återkommande tema på deras svenskalektioner. Bland annat fick de läsa en intervju och sedan svara på frågor på de olika nivåerna. Läraren gick igenom det explicit genom att berätta att de gröna frågorna stod på raderna, gula mellan raderna och orangea bortom raderna. Eleverna fick svara enskilt och diskutera tillsammans med sin bordsgranne.
Eleverna behöver däremot träna på att bygga ut sina meningar, enligt min handledare. Inte minst killarna, som inte har lika uttrycksfullt språk som tjejerna.
Med detta utgångsläge tänkte jag att min lektion skulle handla om att träna sig på att leva sig in i en berättelse genom att använda de fem sinnena. Det ska stödja eleverna i att bygga upp sin föreställnignsvärld genom att fokusera på Langleys två första nivåer av läsförståelse: (1) att komma in i boken (förstå miljön och personerna) samt (2) röra sig i boken. De andra två nivåerna är (3) känna igen sig i den och (4) reflektera över boken. Jag planerade lektionen själv med fria händer och fick kort respons från min handledare under planeringens gång.
Genomförande
Lektionen inleddes med att jag berättade om att vi ska öva på att skapa bilder, utifrån de fem sinnena. Jag berättade att det var ett bra sätt att leva sig in i en karaktär och därmed bli bättre på att röra sig runt i boken. Jag frågade vilka fem sinnen vi hade, och ritade en symbol på tavlan och förklarade kort vad man kan tänka på för varje sinne. Sedan sa jag att eleverna gärna fick blunda, för att det kan underlätta när man ska känna sinnena.
Jag högläste sedan inledningen ur boken "De mystiska gravstenarna", där huvudkaraktärena gick genom en kyrkogård och språket innehållet mycket miljöbeskrivningar. Därefter gick jag tillsammans med eleverna igenom på tavlan, som en tankekarta sinne för sinne vad man de tyckte sig känna, höra, lukta, smaka och se. Det tog tid, och tavlan fylldes på med väldigt många intryck. Eleverna började spontant diskutera om de kände igen sig eller inte höll med, även om jag försökte vara hård på handuppräckning.
Jag hade egentligen bestämt att eleverna sedan skulle få skriva av tavlan ner i sina svenskaböcker, men jag blev stressad av tiden och hur mycket som stod på tavlan att jag plötsligt (fråga mig inte varför) sa att nästa moment är "egen läsning eller för dem som vill skriva detta i sina skrivböcker". Det blev ett märkligt avbrott i genomgången, och helt onödigt enligt min handledare som tyckte att jag kunde behållt min ursprungliga plan. Men några få elever började skriva det i sina böcker, medan de andra läste i sina bänkböcker och använde de fem sinnena för att leva sig in i sin egen bok (de tittade upp mot tavlan och symbolerna och funderade). Så det blev ändå inte helt dumt.
Respons
Jag hade tidigare fått respons från min handledare att vara tydlig, vilket jag verkligen försökt vara denna lektion. Jag hade lektionens upplägg i punktform på tavlan ("1. De fem sinnena 2. Högläsning 3. Vad känner karaktären i boken?") samt en plan för hur långt varje moment ska ta. Jag hade också tänkt på att inte säga "visualisera" utan "skapa bilder", men att säga "skapa bilder inne i huvudet, och sedan formulera i ord" hade gjort lektionen ännu tydligare för eleverna. Vissa trodde att de skulle få rita.
Lektionen hade bra inledning och genomgång, samt bra högläsning om än väl lång för syftet. Däremot behöver jag tänka på lektionens puls, att få in något aktivt tidigare och ha växlingar så pulsen går upp och ner. Att låta eleverna själva skriva sina sinnesintryck innan helklassgenomgången hade exempelvis varit effektivt. Hon tyckte även att jag ska läsa texten högt för mig själv innan, nu hade jag bara läst den tyst flera gånger, vilket tydligen hördes.
I stora drag är jag jättenöjd med denna första egna lektion. Det kändes verkligen som att många elever fick hjälp att leva sig in i berättelsen och att det blev tydligt hur mycket man kan höra, känna, lukta, smaka och se i ett litet sammanhang. Det hjälper förhoppningvis eleverna i att bli bättre läsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)